Nu blir det två inlägg på raken, såg nu att det senaste inte hade publiserats. Sånt som händer i världen man inte kan varken se eller ta på.
Eftersom jag eventuellt är lite i söka jobb tagen, och som jag vet att några av er som jag iallafall tror läser här, så tänkte jag berätta om en av de mest spektalulära jobbintervjuerna jag varit med om.
Intervjun ägde rum i London och jag var ganska desperat efter ett nytt jobb. Iallafall, jag blev kallad till gruppintervju. Jag trodde att jag hade en aning om vad en gruppintervju innebar efter att ha grillats igenom McDonald's, men den här visade sig att vara något helt annant.
Vi var ungefär 30 personer i gruppen. Vi alla ville ha jobbet. Det gjordes iallafall tio sådana intervjuer. Alltså drygt 300 sökande för att få jobba under julstressen. Jaaaaaa, tack!
Jag kom dit, minns inte riktigt vad jaga hade på mig, men jag tror att jag hade en lila klänning för att vara lite piffig. Vi fick först gå in alla i ett stort konferansrum där det stod 30 stolar i en cirkel. En dam föreläste som om företaget var det allra viktigaste som fanns i hela världen. (de sålde krämer och skönhetsprodukter.) Redan här började jag bli lite nervig och kände att det kanske trots allt inte skulle blir så som jag tänkte. Damen pratade på och sedan var det dags för oss i gruppen att börja ta plats. Vi skulle gå laget runt och presentera oss för varandra, vilket land man kom från, hur länge man bott i London osv. Jag fick såklart börja och jag kände hur färgen i ansiket blev brinnande röd. Jag brukar oftast inte ha problem med att prata inför människor, men det här var verkligen pest. Engelskan var stakig och jag ville bara ta mina saker och gå rakt ut genom dörren. Jag började att säga vad jag hette, hur gammal jag var och när jag kommit till London. Så som jag trodde det var att presentationen. Efter mitt tal följde sedan 29 fjäskade presentationer om hur fantasiskt företaget var, vilket produkt hen tyckte mest om. En presenterade sig till och med som skönhetsspecialist eller liknanden och det var ju verkligen inte sant, det förstofd alla.
Jag överlevde presentationen (vilket jag nästan inte hoppats på) och pulsen lugnade ner sig. Det kunde inte bli värre. Rent nervositetsmässigt. Trodde jag. Men det kunde det. Damen förklarade nu att vi skulle bli indelade i små grupper, varje grupp fick några produkter var att göra en lite teater om. Ungefär där höll jag på att sätta i halsen. Okej. Nu skulle jag alltså spela teater på engelska inför människor jag inte kände för fem öre. Det var bara att bita ihop. Min grupp fick en slags fotkärm och vi övade in en dialog mellan en kund och en som jobbade i butiken. När vi spelar upp teatern får en i gruppen feeling och börjar improvisera. Hon byter inte bara ut lite ord här och där, utan hon börjar spela en höggravid väldigt otrevlig kvinna. Mycket ocharmigt och det tar aldrig slut. Hon bara fortsätter och fortsätter och de andra försöker avrunda.
I denna situatioen förstår ju jag att jag aldrig kommer att få jobbet. Men bara för att vara riktigt säker på att det inte blir något jobb, så ska alla bli intervjudade, alltså korsförhörda, om företagsdetaljer. Jag hade läst igenom broschyren lite snabbt och hade övergripande koll. Hon som intevjudade satt med ett papper med olika rutor som hon kryssade i och jag hade kanske två av tio "rätt" på frågorna. Helst skulle man använda produkterna och tycka att dem var faaaaaaaantastiska.
Efter denna "intervjun" kan det bara gå bättre och det känns väldigt tryggt att kommande jobbsökning kommer att göras på hemmaplan. Tack och hej!
"Intervju" i London
Allmänt KommenteraNu blir det två inlägg på raken, såg nu att det senaste inte hade publiserats. Sånt som händer i världen man inte kan varken se eller ta på.
Eftersom jag eventuellt är lite i söka jobb tagen, och som jag vet att några av er som jag iallafall tror läser här, så tänkte jag berätta om en av de mest spektalulära jobbintervjuerna jag varit med om.
Intervjun ägde rum i London och jag var ganska desperat efter ett nytt jobb. Iallafall, jag blev kallad till gruppintervju. Jag trodde att jag hade en aning om vad en gruppintervju innebar efter att ha grillats igenom McDonald's, men den här visade sig att vara något helt annant.
Vi var ungefär 30 personer i gruppen. Vi alla ville ha jobbet. Det gjordes iallafall tio sådana intervjuer. Alltså drygt 300 sökande för att få jobba under julstressen. Jaaaaaa, tack!
Jag kom dit, minns inte riktigt vad jaga hade på mig, men jag tror att jag hade en lila klänning för att vara lite piffig. Vi fick först gå in alla i ett stort konferansrum där det stod 30 stolar i en cirkel. En dam föreläste som om företaget var det allra viktigaste som fanns i hela världen. (de sålde krämer och skönhetsprodukter.) Redan här började jag bli lite nervig och kände att det kanske trots allt inte skulle blir så som jag tänkte. Damen pratade på och sedan var det dags för oss i gruppen att börja ta plats. Vi skulle gå laget runt och presentera oss för varandra, vilket land man kom från, hur länge man bott i London osv. Jag fick såklart börja och jag kände hur färgen i ansiket blev brinnande röd. Jag brukar oftast inte ha problem med att prata inför människor, men det här var verkligen pest. Engelskan var stakig och jag ville bara ta mina saker och gå rakt ut genom dörren. Jag började att säga vad jag hette, hur gammal jag var och när jag kommit till London. Så som jag trodde det var att presentationen. Efter mitt tal följde sedan 29 fjäskade presentationer om hur fantasiskt företaget var, vilket produkt hen tyckte mest om. En presenterade sig till och med som skönhetsspecialist eller liknanden och det var ju verkligen inte sant, det förstofd alla.
Jag överlevde presentationen (vilket jag nästan inte hoppats på) och pulsen lugnade ner sig. Det kunde inte bli värre. Rent nervositetsmässigt. Trodde jag. Men det kunde det. Damen förklarade nu att vi skulle bli indelade i små grupper, varje grupp fick några produkter var att göra en lite teater om. Ungefär där höll jag på att sätta i halsen. Okej. Nu skulle jag alltså spela teater på engelska inför människor jag inte kände för fem öre. Det var bara att bita ihop. Min grupp fick en slags fotkärm och vi övade in en dialog mellan en kund och en som jobbade i butiken. När vi spelar upp teatern får en i gruppen feeling och börjar improvisera. Hon byter inte bara ut lite ord här och där, utan hon börjar spela en höggravid väldigt otrevlig kvinna. Mycket ocharmigt och det tar aldrig slut. Hon bara fortsätter och fortsätter och de andra försöker avrunda.
I denna situatioen förstår ju jag att jag aldrig kommer att få jobbet. Men bara för att vara riktigt säker på att det inte blir något jobb, så ska alla bli intervjudade, alltså korsförhörda, om företagsdetaljer. Jag hade läst igenom broschyren lite snabbt och hade övergripande koll. Hon som intevjudade satt med ett papper med olika rutor som hon kryssade i och jag hade kanske två av tio "rätt" på frågorna. Helst skulle man använda produkterna och tycka att dem var faaaaaaaantastiska.
Efter denna "intervjun" kan det bara gå bättre och det känns väldigt tryggt att kommande jobbsökning kommer att göras på hemmaplan. Tack och hej!